Ortopediskt ledarskap: Göran Bauer

Göran Bauer var professor i ortopedi i Lund 1969 – 89 och redaktör för Acta Orthopaedica 1983 – 93. Han gjorde Lund till en ledande ortopedklinik i Europa, och gjorde ortopedin till vetenskap i stället för hantverk. Han skapade det första kvalitetsregistret i världen: svenska knäprotesregistret. Han stimulerade till bildandet av svenska höftartroplastikregistret, och var bl a som ordförande i Svenska Läkarsällskapet en ledande personlighet i svensk medicin. Nedanstående beskrivning av honom är tänkt att ge en bild av hur det kunde gå till på en akademisk klinik på 1980-talet.

 

”Sjukgymnaster måste vara unga och snygga för att ha någon inverkan på sina patienter” var det första jag hörde Göran Bauer säga. Det var på ett möte omkring 1980 då jag råkade sitta intill honom längs bak i en föreläsningssal. En sjukgymnast som uppfyllde dessa kriterier höll ett föredrag om sjukgymnastik för rehabiliteringen efter handledsfrakturer. Jag visste inte vem Göran var, men blev road och chockerad av hans uttalande och frågade viskande vad han menade, varvid han vänligt förklarade att dessa patienter tillfrisknar av sig själva; själva rörelsebehandlingen är meningslös. Jag var vid den tiden underläkare på ortopeden i Västerås, som nära nog var en filial till Uppsala, där Nils Olerud var chef och professor. Han och Göran hade flera offentliga kontroverser om frakturbehandling, där Olerud hade de flestas åsikt med sig, men där Görans retoriska förmåga och vetenskapliga synsätt fick motståndaren att göra en slät figur. Göran beskrevs därför i Uppsala med omnejd som närmast livsfarlig att ha att göra med.

Jag ville forska och skriva avhandling, men min lite rebelliska natur gjorde att jag inte var välkommen i Uppsala. Lund var ett tänkbart, men radikalt alternativ. Vid denna tid var det en lång kö av unga specialistkompetenta ortopeder som ville få en plats i Lund, på grund av ryktet om stora forskningsframgångar och ett dynamiskt klimat. Icke-specialister gjorde sig inte besvär. Som ännu icke specialist var jag på en kurs i Lund, när jag tog Gud i hågen och gick upp till Görans kontor på åttonde våningen, och oanmäld anhöll om audiens. Jag ville be om en framtida plats i Lund när min specialistkompetens var klar, och hade laddat upp med beskrivningar av min erfarenhet och hur mycket jag redan kunde operera. Jag släpptes in i hans stora rum, där det inte fanns någonstans att sitta, eftersom det var fullt av papper och böcker på alla bord och stolar. Han röjde av en stol och frågade sedan vänligt ut mig om mina intressen, min familj, om jag spelade golf, osv. Allt utom mina ortopediska färdigheter. Efter 10 minuter sa han: ”Nu har jag tyvärr annat att göra. Var vänlig och skriv en sammanfattning av vad vi pratat om och skicka till mig! Så får vi se”.

Tablå! Vad skulle jag skriva? Väl hemkommen skickade jag honom ett par artiklar jag skrivit om traditionellt båtbyggeri i nordöstra Småland, publicerade i musei-årsböcker. Hellre det än ingenting. Han svarade omedelbart: Jag var välkommen att börja genast. Det där med specialistpapprena får ordna sig med tiden. Ett halvår senare bodde jag i Lund.

Göran omgav sig ständigt med ett hov av unga kollegor som han provocerade, undervisade och slängde käft med. Han fick alltid sista ordet, förstås. En av de första gångerna jag upplevde detta, i korridoren utanför hans rum, nämnde Göran ”Einsteins osäkerhetsrelation”. Utan att hinna tänka sa jag: ”Det var inte Einstein utan Heisenberg”. Oj, oj, kritisera nya chefen! Vad hade jag ställt till med? Men hans uppskattning av kommentaren var uppenbar, och jag tror att min lycka i Lund gjordes vid detta tillfälle.

Kort därefter erbjöd Göran mig att skriva en klinisk avhandling om osteonekros i knäleden. Jag hade redan uppsnappat att detta var Görans favoritämne. Men jag tackade nej, och förklarade att jag hellre ville arbeta med experimentell forskning. Göran blev inte glad, men senare fick jag höra på omvägar att han hade uppskattat att någon vågade säga nej.

Varje arbetsdag i Lund började med en röntgenrond. Göran var alltid där. Det var hans stora stund på dagen. Han satt i mitten, längst fram, omgiven av de mest betrodda kollegorna. Salen hade en brant gradäng. På tredje bänkraden satt kandidaterna, och på den fjärde, högst upp, på det så kallade ap-berget, satt de nya underläkarna. Göran kommenterade, frågade, förhörde, och försökte provocera fram debatter bland kollegorna på första raden. Tidigare avhandlingar och artiklar från Lund citerades flitigt. Göran framhöll alltid forskningsresultat från Lund, oavsett kvalitet.

Den som varit jour under natten skulle redogöra för alla patienter som kommit in under dygnet, inklusive alla dem som han inte själv hade sett. Det var oerhört skrämmande: Göran ville veta exakt hur olyckan gått till, vad patienten hade för social situation, provsvar osv. Om man inte kunde svara fick man i bästa fall spydiga kommentarer, i värsta fall en avhyvling. Vi jourhavande steg upp minst en halvtimme i förväg, skrev fusklappar och satt och repeterade vad vi skulle säga. Vid ett tillfälle sa Göran något närmast förkrossande om min nervösa morgonrapport. En stund senare, i korridoren, bad han mig vänligt att inte ta illa upp och förklarade att han var så svag för drastiska formuleringar.

Varje lunch avtågade en delegation av ortopeder med Göran i spetsen till personalmatsalen. Lunchen var en diskussionsklubb, där ämnet kunde vara vad som helst. Göran besegrade alla med sin verbala skicklighet. Han hade ett behov av sparringpartner, helst flera. Jag tyckte det var roligt, och försökte jämt att slå honom på fingrarna, nästa alltid utan att lyckas. En som han hade svårare att besegra, och därför uppenbarligen tyckte mycket bra om, var Anders Rydholm. Anders hade inte Görans blixtsnabba verbalitet, men istället en uttalad logisk pregnans, godmodig humor och stor beläsenhet. Så småningom, när det kliniska arbetstrycket blev större och luncherna mindre utdragna, var det ofta bara dessa två som gick. Anders kom sedan att successivt dras mer och mer in i Göran älsklingsprojekt, Acta Orthopaedica Scandinavica, som han tog över efter Görans död.

I matsalen tog man mjölk ur en kran. Göran brukade ta två glas. En dag sa en av bespisningstanterna att man bara fick ta ett glas. Då hällde Göran ut det andra.

Efter en lunch drog Göran in mig i sitt kontor, till en bandspelare. Han ville att jag skulle lyssna på ett föredrag han hållit i USA nyligen. Jag blev lite brydd. Efter en kort stund snabbspolade ha fram till avslutningsfraserna (”det där är inte så viktigt”). Sedan följde applåderna, som var ovanligt starka. Och långvariga. Göran tittade på mig med en förtjust min. Sedan började publiken klappa taktfast, som en konsertpublik. Göran såg ändå nöjdare ut. Sedan fattade jag att han klipp ihop sitt föredrag med en konsertinspelning. Bara på skoj!

Göran hade en konflikt i ett patientärende, och motparten hade anlitat en advokatfirma som skrev och hotade med rättsliga åtgärder. Görans svar var ungefär såhär (han visade det förtjust för oss): Bäste advokat NN! Jag måste tyvärr meddela Er att någon obehörig har lyckats lägga sig till med Era brevpapper och kuvert. Jag har nämligen emottagit bifogade enfaldiga och oförskämda skrivelse. Jag beklagar detta och hoppas att det inte ska vålla Er fler olägenheter. Högaktningsfullt Göra Bauer.

Göran höll inte så många planerade presentationer. Men jag minns ett stort internationellt möte, där han var hederstalare. Han visade dammiga diabilder med spräckta glas och pratade tråkigt och oengagerat. Förvånande dåligt. Uppenbarligen hade han inte förberett sig, och utmaningen att tala oförberett hade denna gång inte gett honom den kick som behövdes för att tända den retoriska gnistan.

Mitt första föredrag i Lund var en katastrof. Mötet var på med-kem, och jag var den enda från ortopeden som skulle prata. Göran hade kommit dit. När det var min tur märkte jag konstigheter och inkonsekvenser i mina egna diabilder. Jag fattade inte mitt eget föredrag, och detta blev alltmer uppenbart för åhörarna ju mer jag försökte slingra mig. Tillbaka på ortopeden talade Göran allvarligt med mig, utan spydigheter. Han inpräntade hur noga föredrag måste förberedas. Han refererade till att jag var amatörcellist och gjorde paralleller med solokonsert och övning på instrumentet. Jag skämdes, men det fanns också en värme i hans engagemang. Det visade sig senare att jag råkat ta med mig mina bortsorterade diabilder till mötet, istället för dem som skulle visas.

Om föredrag var dåliga, kunde Göran uppvisa två reaktioner: Antingen började han stampa med fötterna, som om han inte kunde sitta still. Efter ett par minuter reste han sig abrupt och gick ut. Eller så somnade han.

Jag råkade åhöra ett telefonsamtal, som fascinerade mig så att jag inte kunde sluta tjuvlyssna. En kollega, som hade disputerat på en dålig avhandling och därefter blivit utslängd till ett mindre landsortssjukhus, ringde uppenbarligen och bönföll Göran om att få komma tillbaka till Lund. Göran förhörde sig länge och noga om hans vardagsarbete. Om operationer och mottagning, hela tiden inskjutande uppskattande kommentarer och vänliga hummanden. Sedan höjde han rösten till slutrepliken: ”Men det är ju fantastiskt! Tänk så mycket nytta du gör. En vardagshjälte! Fortsätt med det så kommer de att resa en staty över dig på torget! Hej, hej!” Sedan la han på.

Det fanns åtskilliga historier om missnöjda kollegor som gick in till Göran för att klaga på något, vanligen det hopplösa i sina avhandlingsprojekt. Efter en kvart kom de ut igen, stjärnögda av entusiasm och arbetslust.

Varje torsdag presiderade Göran vid klinikmötena. Återigen var det en öppen diskussion, men man lärde sig snabbt att inte gnälla. Om man framhöll ett missförhållande fick man genast order att      skriftligen föreslå en lösning, och det visade sig ju alltid svårare än man trott. Kliniken var indelad i sektioner med var sin chef, som vasaller under en kung. Dessa hade stor frihet att sköta sektionens angelägenheter, men om det blev konflikt mellan olika sektioners intressen, kom det snabbt ett definitivt domslut från Göran, ofta inför öppen ridå.

Man kunde höra om Göran kom gående i korridoren, för han hade en nervskada efter diskbråcksoperationer som gjorde att han släpade med foten. Han sa sig ha stort förtroende för ryggkirurgi. ”Jag har låtit operera ryggen, och jag blev så bra att de fick göra det tre gånger till” sa han.

Göran hade två sekreterare, minst. En av dem var en rapp dam, som verkade sköta den administration som Göran tyckte var tråkig. Hon hade stor makt. De andra var lite äldre, kultiverad och kreativ, men lågmäld, försiktig och osäker. Hon hamnade alltid i underläge. Göran hade inget tålamod med henne och gjorde inte hennes svåra situation lättare.

Göran skulle hålla ett föredrag och ville inleda sessionen med musik. Jag fick i uppgift att skaffa fram en skiva med Frans G Bengtssons ”Balladen om franske kungens spelemän”. Dagen efter rapporterade jag att en sådan skiva inte fanns. ”Sjung in det själv, då!” sa Göran. Så skedde i sjukhusets studio.

Strax före Görans pensionering ordnades ett stort vetenskapligt möte i Lund till hans ära, även om han typiskt nog inte ville uppmärksammas då. Han älskade rampljuset, men ville inte medge det. Till denna tilldragelse fick jag uppdraget att arrangera en kort klassisk konsert som inledning. Jag fick även tillåtelse att beställa en ny komposition för stråkorkester av en tonsättare jag kände lite grann. Stycket uppfördes. Kort därefter publicerade Göran hela partituret i Acta Orthopaedica Scandinavica, ”för er som missade konserten”. Det var den längsta artikeln i det numret. Författare till refuserade manus blev inte glada.

Den som skulle komma att efterträda Göran hade vuxit upp i hans hägn under hela sitt läkarliv. Han åtog sig uppdraget att sköta inköpen av material till operationsavdelningen och skaffade sig sedan en instrumentfirma, så att han kunde köpa instrument av sig själv. Snart kom hela kliniken att använda och skriva artiklar om en enda höftprotes, som tillverkades av denna firma. Göran såg förstås vad som skedde, men inskred inte. Jag tror att han var charmerad av kraften och fräckheten i detta agerande. Eller också var det försent. När så Göran pensionerades, bytte han arbetsrum med sin efterträdare, men redan efter att par veckor tvingades han ut ur lokalerna och hänvisades till ett emeritusrum i ett annat hus. Efterträdaren nämnde ytterst sällan Göran, och bara i förklenande ordalag; han antydde att han visste ofördelaktiga saker om Göran ”som han tyvärr inte kunde gå in i detalj på”. Vid sitt avskedstal fick Göran ”av kollegorna” en present, som överlämnades av efterträdaren. Det var en vistelse på ett hotell i Zell am See som efterträdaren nu också ägde. Vistelsen var en vecka i oktober!! Göran kom senare ofta och hälsade på, på ortopeden, och då höll sig efterträdaren undan.

Göran ägnade nu all sin tid åt Acta. Tidigare hade han genomdrivit att varje kollega på kliniken skulle ha en persondator, Macintosh SE. Detta var mycket tidigt. Samtidigt hade han enrollerat flera av oss i arbetet med Acta, så att hela tidningen sköttes på dessa datorer: Planering, redigering, layout, bilder. Tidningen kunde göra sig oberoende av förlaget och Göran satte igång en drastisk förändring. Han redigerade själv alla artiklar radikalt. Ofta strök han en tredjedel av texten. Tog konsekvent bort allt löst prat och alla upprepningar. Förenklade och standardiserade språket. Många författare protesterade, däribland jag, men vi blev snabbt övertygade: ”Det är inte språket som ska vara vackert, utan tanken du för fram”. ”Första stycket i inledningen kan jag alltid stryka: Där står bara vad alla redan vet”.

När Göran blev sjuk lär han ha vänt sig till flera professorskollegor, som alla utredde på olika sätt, utan att få någon diagnos. Efterträdaren antydde mer än en gång till oss andra att sjukdomen berodde på en form av missbruk, som han kände till, men inte ville specificera. Egentligen var det uppenbart att det var ALS Göran hade. En av våra handkirurger hade för sig att svagheten i ena armen berodde på att nerver satt i kläm vid armbågen. Göran lät honom frilägga dessa, i lokalbedövning, fast han nog mer än anade vilken sjuka han egentligen hade. Strax efter operationen satt han i vårt kafferum och härmade ironiskt handkirurgens entusiasm, när denne trodde sig ha botat honom.

Mot slutet kunde Göran inte gå utan stöd, men någon rollator kunde han inte tänka sig. Lösningen blev en kundvagn, full med journaler, så att det skulle se ut som att han transporterade dessa. Vi skulle ha en disputation i patologens föreläsningssal, i patologhuset. Jag fick hjälpa Göran med kundvagnen att ta sig dit. När jag höll upp entrédörren sa Göran: ”Ja, du Per, detta är näst sista gången jag kommer till patologen”.

 

 

 

 

Producerad av Wedholm Webb & SEO AB