Att bedöma forskning och musik: Exemplet J S Bach

Johann Sebastian Bach var på sin tid ansedd som en skicklig organist, men annars inte så märkvärdig.  Han fick nöja sig med små resurser i sin kyrka. Bara ett fåtal experter under de följande generationerna insåg hans storhet, och höll intresset för hans musik vid liv fram till 1800-talets mitt, då han blev allmänt känd och älskad.

Bachs överordnade i Leipzig tyckte att han var pretentiös och besvärlig; de ville att han skulle ägna mer tid åt kyrkans skolundervisning. Det är inte så konstigt: Hur skulle de kunna ha vetat att deras organist skrev mästerverk av evigt värde? Eftersom de var okunniga om musik var de tvungna att använda de mätbara variabler som stod till buds:  Kollektens storlek, kanske; eller antal publicerade kompositioner, eller mängden inkomna donationer.

Liksom prästerskapet i det tidiga 1700-talets Leipzig var tvunget att värdera en verksamhet som de inte kunde begripa, försöker dagens politiker och tjänstemän att värdera forskning som de inte förstår. De blir de blir hänvisade till de mätbara variabler som finns: Impact-faktorer, citeringar och pekuniära resurser. Forskarnas arbetsuppgift blir därmed att skriva artiklar som kommer in i de finaste tidskrifterna, och att dra in så stora anslag som möjligt. Det är inte självklart att det gynnar forskningen på lång sikt.

De vetenskapliga tidskrifterna sprattlar liksom forskarna i bibliometrins spindelnät, eftersom de är beroende av sina citeringsindex. När redaktören bedömer ett manus, blir den viktigaste frågan för honom: Hur ofta kommer detta att citeras inom 2 år? Det är tidsgränsen som gäller. Manuset bör handla om ett hett område som många andra kommer att skriva om den närmaste tiden; helst resultat som alla vill se. Aparta artiklar blir sällan citerade. Följden blir att alla forskare springer åt samma håll. En nätsökning på ”Center for stem cells and regenerative medicine” ger nära 9 000 träffar! Det verkar som att varenda amerikanskt universitet har en sådan avdelning. Hur många orealistiska mål och plattitydfyllda strategiplaner ligger inte bakom? Och, även om någon skulle lyckas, hur många krossade forskardrömmar kommer det inte att bli?

Jag tror att vi inom medicinen, precis som bland teoretiska fysiker eller humanister, skulle kunna vinna på att värdera en artikels kreativa innehåll: dess höjd. Den originella frågan, den fiffiga mätmetoden, den vackra syntesen. Problemet är att man, för att kunna uppfatta dessa egenskaper, faktiskt måste läsa artiklarna. Och hur många sakkunniggranskare hinner med det? I synnerhet stora ansökningar, om strategisatsningar eller EU-bidrag, tenderar att bli så tröglästa och tråkiga, att granskaren kan vara ursäktad om han nöjer sig med bibliometri.  Men – att bedöma kvalitet med kvantitativa metoder kan leda till en överskattning av storskalighet. Storsatsningarna på projekt som låsts in i en strategisk plan, kan möjligen leda till många citeringar på kort sikt (om än inte när man räknar per satsad krona), men jag befarar att de bestående värdena ofta blir små.

Lösningen på dessa problem ligger kanske i att acceptera småskalighet och diversifiering. Att se forskning som ett hantverk, i bästa fall ett konsthantverk, snarare än som en industriprocess. Det är inte säkert att ett fåtal stjärnforskare med jättegrupper är de som håller bäst i längden, utan kanske någon skicklig person vid sidan av. Dessa kan bara identifieras om kunniga personer faktiskt läser deras artiklar. Bach fick sin organisttjänst i Leipzig efter att två andra sökande tackat nej. Men till slut blev han erkänd, för att man faktiskt lyssnade på hans musik.

Tidigare publicerat i Forskning och Medicin

Producerad av Wedholm Webb & SEO AB